2020-06-02 00:00
Marija

Vättern 315 km. Både i maj och juni...

Jag hade länge längtat efter att uppleva vägarna runt Vättern igen efter min premiärtur förra året, så när jag fick reda på att det var några cyklister som skulle ge sig på den nya bansträckningen blev jag ivrig på att få följa med. Min tanke var att satsa så länge vindarna betedde sig någorlunda trevligt, och i annat fall köra en långdistansrunda i Östergötland solo. Av tidigare erfarenheter vet jag hur mycket vinden tömmer mig på energi, och den upplevelsen ville jag inte få på andra sidan Vättern.

Fågelkvitter i soluppgången

Under veckan som gick vågade jag knappt uppdatera väderappen av rädsla för att vindarna skulle ha tilltagit, men när jag på lördagsmorgonen (läs natten) åt min frukost kändes rundan genomförbar. Solen började gå upp och fågelkvittret höll mig sällskap i den annars väldigt tysta morgonen. Jag drog på cykelkläderna som låg väl förberedda (såklart ;) ), dubbelkollade lufttrycket på däcken en extra gång och trampade in till den ordinarie platsen för Vätternrundans start. En kort breefing med mitt sällskap för dagen, lämna över packningen till följebilen (ja ni förstår den lyxen va?!) och sen rullade vi lugnt och fint ut ur Motala medan dagen sakta började vakna.

Glittrande blå Vättern

Vinden var endast en sval bris och i princip okännbar så vägen ner till Jönköping var en ren njutning. Fantastiska rapsfält, öppna vidder, slående dofter och en glittrande blå Vättern. Vi tog våra depåstopp på ordinarie platser och vår exemplariske serviceman Lasse överraskade om och om igen med godsaker.

På väg mot Jönköping invid en glittrande Vättern

Motvind

Efter stoppet i Jönköping började det gå uppför, och i kombination med det drog vindarna igång. Starkt mot oss och växelvis snett framifrån. Med starka ryggar som sköld mot vinden slapp jag ta förningar och satsade istället på att göra mig så liten som möjligt genom att krypa ihop så låren i princip studsade mot magen. Det var min räddning, och även det allra effektivaste och minst energikrävande sätt att hålla rätt avstånd.

Stadig lunch i ett sommarvarmt Hjo

Vi anlände till ett sommarvarmt Hjo och gled fint ner till hamnen för att äta en stadig lunch. Det kan ha varit den godaste laxportionen någonsin??! Och hur många glas kall äppeldricka är det möjligt att klunka egentligen? När det sedan var dags att trampa vidare kändes det väldigt motsträvigt att omgående börja trycka i mig söta energier på sadeln igen...

Slut på energi

Vägen till Karlsborg flöt på fint, om än med lite för hög puls, och när vi mött upp vår följebil och jag kommit av cykeln kände jag ett lätt illamående, vilket är mitt tecken på energibrist. Fort som bara den klämde jag två sockriga geler för att flirta igång orken... Men vanligtvis äter jag aldrig vitt socker, så kroppen tyckte jag var alldeles för brutal, sparkade bakut och reagerade med starkt illamående. Reflektioner kring det är att det är sådär glatt att cykla då, så min sammanbitna tystnad höll i sig fram till Askersund.

Skönt pepp från gruppen

Tack vare saltgurka (!!) lyckades jag hitta lite balans i kroppen igen, och min egensnickrade plan att avsluta rundan helt ensam för att inte känna att jag belastade resten av gruppen tilläts jag inte att genomföra av de andra. Med massor av pepp och hjälp kom jag lyckligtvis uppför alla de omtalade backarna från Åmmeberg till Zinkgruvan och vidare till Godegård. Kroppen var så (!!) trött.

Medvind från Godegård hem till Motala

Efter sista depåstoppet i Godegård fick vi äntligen vinden i ryggen och slutsträckan fram i mål kändes overkligt snabb. Leende i mål kom jag, och är otroligt glad över att ha delat denna upplevelse med mitt starka och uppmuntrande sällskap.

Ny chans snart?!

Hur det kändes dagen efter? Ja... uppenbarligen fick jag inte nog, för under söndagen började jag planera för nästa varv. Och det kommer ett nytt tillfälle redan om två veckor...

/Marija

 

Vätternrundan "Coronastyle"

Två veckor senare stod det Vätternrundan igen i min almanacka. Det heter ju Cykelveckan av en anledning, och inte kunde jag väl motstå möjligheten att njuta av ännu en långdistansrunda!?

Men denna gång skulle det bli Coronastyle på vägar runt Östergötland, Närke och Småland för att minska cykeltrafiken på de mest trafikerade delarna just under den ordinarie Vätternrundanhelgen. Planen den här gången var att cykla tillsammans med 19 andra cyklister från MAIF CK och både distansen och antal höjdmetrar skulle bli lite fler denna gång. Precis som förra gången skulle vi rulla iväg kl 05.00, så klockan ringde kl 03.00. Att stressa inför en cykeltur oavsett om jag ska köra långt eller ej är något jag verkligen inte tycker om!

Det var ett glatt gäng jag mötte upp på hamnparkeringen i Motala. Två följebilar med hjälpsamma förare ur klubben stod redo med energi, vätska och släp för att få med all packning.

Nedanför Brahehus vid Gränna under "Min Vätternrundan"

Brahehus strax innan Gränna

Snacks i småbitar i ryggfickan

I svag medvind rullade vi ut ur Motala medan morgonsolen redan flödade. Första stoppet tog vi i Ödeshög, fyllde på vatten och mumsade banan. Med pigg och glad kropp åkte vi sedan vidare ner mot Gränna, men vek av på slingriga kuperade vägar mot Tranås istället för att skaka ur kroppen på kullerstenarna i polkagrisarnas stad. Jag var nöjd med min snackslösning av småbitar av bars i en zippåse i ryggfickan. Denna gång tänkte jag inte slarva med att tugga i mig fastare varianter av energi i kombination med sportdryck och gel samtidigt som jag sökte kroppens signaler efter energibrist. Hittills ingenting. Bra!

 

Vinden börjar ta i

I Tranås tog vi nästa depå efter att ha cyklat 103 km. Solen värmde lagom mycket, sällskapet var bara glatt och det smakade gott med saltgurkan 😉. Längs hav av doftande hundkex trampade vi sedan på somriga småvägar tillbaka mot välbekanta platser på väg mot Rök. Hittills hade vi varit ganska skyddade mot vinden, men nu blev den minst sagt kännbar. Med snabba rotationer i klungan behövde ingen dra länge och jag tog till min effektiva teknik att minska motståndet genom att göra mig så liten som möjligt och cykla djupt ihopkrupen mot styret.

När vi svängde in vid Rök efter genomförda 148 km mötte vi ett gäng som körde för BRIS i klarblåa kläder och som glatt hälsade på oss. Här bjöds vi på korv med bröd och sältan var tacksam i solen. Jag såg till att prioritera ett till varv med RumpRäddaren mot sadelskav och Specialstiftet på benmusklerna – förebyggande behandling känns så mycket mer pepp än när kroppen redan börjat skrika på hjälp 😉

Väsentligheter i ryggfickan på "Min Vätternrundan"

 

Kastvindar gav trötta händer

När vi sedan rullade vidare var det tydligt att vinden tilltagit ytterligare, och härifrån skulle det bli mycket av den varan... Nu cyklade vi på planare vägar till Borensberg. Stämningen i klungan var fortfarande glad, men det märktes att krafterna hos några cyklister började tryta. Depån i Borensberg efter 198 km gav mig tid att skruva lite på sadeln som släppt lite, ja givetvis hade jag med mig verktyg i sadelväskan för detta, men efter att ha stångats med vinden ett flertal mil kände jag mig trött på insidan av händerna. Jag brukar vara noga med att ha så lite tyngd som möjligt i händerna och istället parera med min core. I vindbyar på 15 m/s var det dock inte så lätt... Nu visste jag att det väntade mer kuperade vägar och skog som kunde skydda oss för vinden. Det bådade gott!

Så vackert i nturen

Sträckan som följde gjorde mig lite nostalgiskt då jag spenderat många timmar där ensam i vinter med mina dubbdäck i minusgrader, is och snö. Fantastiskt hur naturen förändras och blir en helt ny upplevelse mellan årstiderna! Nu kantades vägarna av lupiner i alla tänkbara lila nyanser, som förstärktes av det gröna gräset och björkarnas svartvita mönster. Fotopersonligheten i mig led över att inte kunna stanna och frossa i dessa färger, men efter att ha lovat mig själv att snarast komma tillbaka på egen hand kändes det okej att ändå cykla vidare, haha.

Fint att kunna peppa andra den här gången

Med fortfarande spralliga ben kunde jag hjälpa till att peppa de som kände sig trötta. Framme i Tjällmo efter 246 km väntade nästa depåstopp. De ömma händerna hade fått sin vila och kändes bra igen, och orken fanns fortfarande där. Jag tog mig tid att faktiskt njuta av det. Lite överraskad men förstås väldigt glad, och samtidigt knasigt nog lite dåligt samvete gentemot de i klungan som var slitna. Men jag var också väl medveten om att min trötthet säkert skulle slå till närsomhelst.

En runda är aldrig avslutad förrän man kommit hela vägen hem...

Genom vackra skogar på "Min Vätternrunda"

 Ny upplevelse åt andra hållet

Vi fortsatte på bergochdalbanevägar och vek av mot Mariedamm. Delar av den sträckan hade jag cyklat tidigare, men åt det motsatta hållet. Att se samma vägar från ett nytt håll gav verkligen en helt annan upplevelse, och dessutom var skogen brutalt vacker i sina olika nyanser av grönt. Återigen fick jag påminna mig själv om att vägarna skulle finnas kvar även en annan dag, och att det var läge att koppla på fotoskygglapparna.

Swosch sa det och så var vi nere på slutsträckan och den sista depån i Godegård med 279 km avverkade. Nu började jag våga tänka tanken att det kanske skulle bli en sån där bra runda...

Kort sträcka på Rv50

Sista sträckan blev först längs Rv50, och det var väl den obehagligaste delen för mig. Givetvis cyklade vi inte i bredd här, men trafiken kom otroligt nära, och asfalten till höger om vägsträcket var inte den bästa. Då ville jag allra helst krypcykla den korta sträckan. 

Vad vore vi utan serviceteamet under "Min Vätternrundan "

Det fantastiska serviceteamet som såg till att vi fick i oss energi och vätska. 

 

Sista biten hem 

Sista sträckan började hjärnan och kroppen kommunicera. Främst tyckte mitt ryggslut att det var dags att sluta sitta böjd som en ostbåge och istället böja bakåt lite. Med min rygg som är mer åt det överrörliga hållet och som favoriserar bakåtböjningar på yogapassen blir den trött hur jag än gör under långdistans på många timmar. Och det är väl det som är en av fördelarna med att cykla i snabbare tempo ;)
Tackochlov var vi snart på trygga, hemvana vägar igen och vi avslutade vår CoronaVättern på precis samma vägar som vilket ”vanligt”Vätternrundanår som helst.

Hela MAIF-gänget på "Min Vätternrunda"

Det glada gänget jag körde med. Tack för en supertrevlig dag!

 

Varför det var så stor skillnad i ork mellan första och andra VR-rundan detta år?

Förberedelserna var extremt lika första försöket. Flera dagar i förväg förberedde jag musklerna med Medevi SportPrep och Medevi Chamoiscreme (min lifesaver; RumpRäddaren). Jag prioriterade sömnen, drack mängder med vatten (de där krampkänningarna var ju faktiskt helt frånvarande sist!!) och åt kolhydrater för ett helt fotbollslag...

Andra gången var distansen både längre och med fler höjdmeter, starkare vind och definitivt starkare sol. Ändå var kroppen långt mycket piggare. Det jag lärde mig efter första varvet var att tvinga i mig energibars. Och det redan från början, även om jag var väldigt osugen på det. Detta för att ge magen något att ta hand om, och för att det också ger en helt annan mättnadskänsla.

Eftersom jag inte äter varken gluten, laktos eller vitt socker valde jag att packa med en påse salta jordnötter, och satsade på att få i mig dom i depåstoppen. Utöver det drack jag massor, åt sjuttioelva bananer och tuggade saltgurka. Blåser det mycket i solen känner man inte av värmen på samma sätt, vilket kan bli en stor risk för energibrist. Det kan ha varit missen under första varvet, då jag främst drack sportdryck och gel utan att varva med bars, och när jag väl kände att jag behövde saltet hade det redan gått för långt...

Varv nr 2 hade jag både bars, dryck, gels, och så tog jag dessutom med mig extra salttabletter. Att vi höll ett lägre snitt spelar förstås också in, men utan mina erfarenheter från första gången har jag troligen gått på samma energi-nit en gång till.

Sedan är det också så att ibland har man helt enkelt bra dagar. Detta var tydligen en av mina =)

Hoppas att du kan ha nytta av mina erfarenheter.

/Marija

 

    Varor som nämns i nyheten

  • Välgörande till torr och narig hud. MEDEVI Chamoiscreme, RumpRäddaren för långlopps-cyklister. Motverkar skav av olika slag i andra sportsammanhang. 100% ekologisk
    från 39,00
  • Arnicasalva i fickformat. Ekologiskt linimentstift att ha med för upprepade behandlingar av ex nacke och axlar.
    Art nr. 12041
    89,00
  • Det du behöver vid en regn-vädersrunda! RumpRäddaren mot skav, Arnicasalva mot kyla och väta, Specialstift Arnica, litet och smidigt för nacke, axlar och knän.
    från 310,00

Skriv en kommentar:

Text:
Signatur: